Idag hände det. Jag öppnade mitt manus för första gången sedan januari. Det borde inte ha varit så svårt att göra det, men herregud vad det tog emot och det skapade otroligt mycket ångest.
Efter några djupa andetag så började jag läsa igenom första sidan och till min förvåning var manuset inte så tokigt som jag hade intalat mig själv under min frånvaro. Den självkritiska rösten är verkligen en stark kraft och jag tror inte jag är ensam om att känna att den ibland tar över.
Jag är tacksam för den hjälp jag har fått med detta manus, då sida efter sida känns fylligt och beskrivande. Det kommer att bli bra, tror jag. Så känns det i alla fall nu.
Tack för allt stöd
Vilken respons och pepp jag fick av er häromdagen när jag öppnade mig om vad som har hänt den senaste tiden.
Det värmde verkligen och det gjorde dagen lite lättare. Jag vill även tacka mina vänner, familj och min uppdragsgivare som varit helt otroliga den här tiden och förhoppningsvis så kommer det här också snart att kännas bättre.
Stort tack!!
Fortsättning följer …
Kram Lisa
